Publicerad 2018-11-09

Ur nöden föds kreativiteten

Hur skulle vår livsmedelsförsörjning vara utan en egen produktion i vårt land? Vi ser nu hur marknaden snabbt agerar, då vi går ifrån att tidigare vara exportland på spannmål till att vara ett importland över en natt. Priset blev plötsligt Matif plus 50 öre istället för det tidigare omvända Matif minus 50 öre. De stora aktörerna inom exempelvis bagerinäringen, går ut och aviserar om höjningar på olika livsmedelsprodukter, och genomför dem också. Grönsaker är nog i särklass den marknad som snabbast ställer om, gurkan steg med 400 procent under några veckor på en auktionsmarknad.  

Men på kött saknar vi tydligt marknadskrafter för en prisjustering, dels för den normala säsongshöjning som bruka lyfta priset inför julslakten, men också för den höjning som måste till för att vi ska bibehålla en produktion i landet. Det är inte bara höjda kostnader för spannmål vi i dag får ta del utav, ett flertal andra poster har också blivit dyrare, exempelvis avel, el och arbetskraft.

Det är bara tre år sedan vi var inne i en djup svacka, den gången var det marknadspriset som fallerade och gjorde ett stort håll i våra företags kassalikviditet. Nu är det istället skenande kostnader som inte våra marknadsaktörer lyckas ta täckning för. Inte för att jag tror att man inte försöker genomföra höjningar för att kostnadskompensera. Viljan finns, men tydligt är att man inte lyckas hålla jämna steg med andra produktgrupper. En stor del av orsaken till det hela är sommarens väder med grillförbud, vilket ledde till att produkter som normalt hamnar på grillen fanns kvar i kylarna efter säsong, medan det istället varit stor efterfrågan på lättare produkter inom mejeri och grönt i sommarvärmen.

Tyvärr får jag alltför många samtal ifrån medlemmar som inte ser någon möjlighet att hålla ut, utan istället kommer att välja att stänga sina stallar, tvärt emot vad vi tillsammans jobbat för i en handlingsplan och livsmedelsstrategi för landet.
Så har vi problematiken med förmedlingsgrisar. Jag vet att det är många som tycker att man solidariskt som slaktgrisproducent skall ställa upp och köra på som vanligt och ta en förlust för att vara med när det går bra. Och till viss del kan det både vara klokt och ansvarsfullt att resonera på det sättet, för att försäkra sig om att vara på god sida med att få smågris i en högkonjunktur. Men det håller inte i ett företagande att alltför ofta resonera på detta sätt. Det är för stora ekonomiska konsekvenser förknippade med att vara solidarisk alltför ofta för ett enskilt företag. Jag har svårt att tro att bankerna köper detta i längden.

Svensk grisproduktion har i dag tillsammans en ökad utgift på närmre tre miljoner per dag. Det motsvarar kostnaden för ett nybyggt grisstall varje vecka. Detta är pengar vi måste hämta tillbaka och amortera bort, det är mer än 100 000 kronor på ett medelföretag i måna­den.

Är det dags att tänka om och inte följa de traditionella handelsvägarna vi har haft i Sverige? Skall affärer med kött göras direkt mellan djurägare och affär, eller via inköpsföreningar? Lösningarna kan vara många för att på sikt säkerställa lönsamhet i våra företag. Jag är säker på att det tänks mycket kreativt ute på våra gårdar i dag, och det kommer att dyka upp förslag på nya marknadskanaler framöver, som kan ge både för- och nackdelar i företagandet.
Från Sveriges Grisföretagares sida läggs det nu ner många timmars arbete på att hitta lösningar på den akuta situationen vi sitter i. Samtidigt fortsätter det långsiktiga uppdraget att skapa lönsamhet och ett bättre och rättssäkert företagande framöver.
 

Ingemar Olsson
Ordförande Sveriges Grisföretagare